| Lars Olert | Linköping 1996-07-30 |
Den senaste debatten i medierna och bland politiker om arbetslösheten
har koncentrerat sig på hur vi kan skapa fler jobb och hur
vi skall effektivisera arbetsmarknaden. Alla de lösningar
som diskuteras kan ha sina förtjänster men de ger alla
relativt små resultat. De som säger att ökad tillväxt
skall ge fler jobb har inte uppmärksammat det faktum att
sedan 1970 har sysselsättningen minskat samtidigt som industriproduktionen
ökat. Detta framgår av ett diagram som Lars Ingelstam
redovisar i sin bok “Ekonomi för en ny tid“. Hans
diagram gäller för 9 OECD länder för tiden
1950 - 1980. Fram till 1965 följdes produktionsökning
och sysselsättningsökning åt, 1970 hade ungefär
samma sysselsättning som 1965 trots ökad produktionsvolym.
Därefter minskar sysselsättningen.
Jag ville undersöka hur sambandet ser ut för Sverige
och har i Statistisk årsbok (årgångarna 1986,
1991 och 1996) funnit data som jag sammanställt till vidstående
diagram. Det visar sambandet mellan antalet sysselsatta inom industrin
i Sverige och produktionsvolymen. Index = 100 för år
1980. Antalet anställda har under perioden minskat från
1.07 miljoner till ung. 0.76 miljoner medan produktionen ökat
från index 94 till 128. På vägen har funnits
upp och nedgångar, varav den största nedgången
i sysselsättningen inträffade från år 1990
och framåt. Mönstret är att en ökning av
produktionen ger en svag ökning av antalet anställda.
En nedgång i produktionen ger en kraftig nedgång av
antalet anställda.
Jag tolkar det som att då försäljningen minskar
så drar företagen ner volymen med användande av
en befintlig produktionsapparat. Antalet anställda minskar
då i motsvarande grad. När efterfrågan senare
ökar så är det på grund av konkurrensläget
omöjligt att öka produktionen med befintlig produktionsapparat.
I stället installeras ny utrustning och byggs modernare fabriker
så att efterfrågan kan tillgodoses med befintlig eller
marginellt utökad personal, främst högutbildad
sådan.
Jag kan exemplifiera förloppet med klipp ur de senaste årens
tidningar. Mönsterås bruk investerar 3 miljarder kronor
utan att anställa en enda man. Arla investerade för
ökad export till övriga EU-länder men lägger
nu i stället ner 6 av sina 11 ysterier. Arlas vd Åke
Modig får frågan: “Hur går det då
med de säkra jobben?“ Han svarar “Jag antar att
jobben blir något färre. Men vi minskar inte vår
kapacitet.“ Om ett Linköpingsföretag Fundia i Hjulsbro
berättas i Östgöta Correspondenten den 5 januari
1996: “Ett gammalt företag som förbereder sig för
en ljusnade framtid. ... De senaste åren har produktion
och försäljning rört sig uppåt samtidigt
som antalet anställda minskat. ... Det kallas ökad effektivitet
och är ett måste för att klara en hård internationell
konkurrens.“ Nyligen berättas hur Bravikens pappersbruk
investerat 2.1 miljarder kronor för att på ett dygn
kunna tillverka papper som i en 9 meter bred bana sträcker
sig från Norrköping till New York. 150 man nyanställs.
Försvinner samma antal på annat håll?
Kan man då ersätta de förlorade jobben med arbeten
inom tjänstesektorn? I Svenska Dagbladet 960723 sägs:
“Varje nytt industrijobb genererar i snitt tre andra jobb.
Vi kan ju inte leva av att kommunicera utan måste tillverka
varor som går att exportera. ... De som tror att vi kan
fylla upp bortfallet med att sälja tjänster vet nog
inte riktigt vad de talar om.“ Artikelförfattarna ser
alltså en stark koppling mellan sysselsättning inom
industrin och den (privata) tjänstesektorn. Som jag visat
ovan så förhåller det sig så att sysselsättningen
inom industrin minskar vilket skulle betyda att “basen“
för privata tjänster skulle minska. Tjänstesektorn
är för övrigt den sektor som har den största
rationaliseringspotentialen, se bara på hur självbetjäningen
breder ut sig i form av bankomatkort, telebank, korttankning av
bensin, postgiroinbetalningar via brev eller snart direkt via
datorförbindelse etc.
Vi kan alltså inte förvänta oss att den arbetsinsats
som behövs för att producera vårt behov av varor
och tjänster kommer att öka, utan tvärtom. Vi skulle
kunna göra samma arbetsinsats och producera lika mycket eller
mer varor och tjänster och samtidigt dela på jobben.
Då slipper vi också att finansiera lika många
arbetslösa via skattemedel. Pengar frigörs för
att till viss del kompensera de individuella inkomstbortfallen
genom sänkta skatter. De nödvändiga pengarna finns
redan någonstans i det ekonomiska systemet, det gäller
“bara“ att slussa dem via löner, i stället
för via skatter, till de arbetslösa som då kan
anställas på nya jobb.
Lars Olert