Lars Olert 1997-05-11 Till övriga dokument Modell 1

Modell av ekonomiskt kretslopp med offentlig sektor

Sammanfattning

Det system som representeras är mycket förenklat för att man skall kunna visa huvuddragen i hur ekonomin fungerar. Trots systemets enkelhet så kan man visa många intressanta egenskaper, t.ex. storleken av BNP till marknadspris och faktorpris, antal sysselsatta i privat och offentlig sektor, antal arbetslösa, hushållens samlade inkomster, Phillipskurvan med sambandet mellan inflation och arbetslöshet och slutligen inkomstfördelningen.

Modellen visar hur ett antal ekonomiskt-politiska variabler påverkar ovan nämnda storheter. De variabler som vars inverkan kan studeras är skattesatserna för direkta och indirekta skatter, lönenivån för privat och offentligt anställda, ersättning till arbetslösa och pensionärer och den dagliga arbetstidens längd. Även inverkan av produktionsökning och produktivitetsökning kan visas.

Systemet är slutet mot omvärlden och befinner sig i jämvikt. Det innefattar tre sektorer: hushåll, offentlig sektor och privata företag. Inga tillgångar ackumuleras någonstans i systemet, d.v.s. inga vinster ackumuleras och alla budgetar är i balans.

Hushållen delas in i privat anställda, offentligt anställda, arbetslösa och pensionärer. De privat anställda förutsätts försörjas via löner från privata företag, de offentligt anställda försörjs via löner från offentlig verksamhet, arbetslösa och pensionärer försörjs via transfereringar från den offentliga sektorn. De direkta skatterna tas ut på hushållens samlade inkomster, de indirekta skatterna tas ut på den samlade privata konsumtionen.

En grafisk bild av systemet visas i en figur sist i rapporten.

Systemets variabler

Parametrar som är indata till hela modellen och på vilka alla andra storheter beror.

Dessa två storheter har en given storlek och påverkas inte av några politiska beslut:

Följande fyra storheter bestäms genom politiska beslut.

Följande fyra storheter bestäms av faktorer som är svåra att kontrollera. Jag kallar dem för prognosstorheter och deras utveckling bestäms av ekonomins inre funktionssätt och är svåra att greppa med enkla antaganden. Kanske just därför så är åsikterna om deras troliga eller önskvärda utveckling mycket skiftande.

Tillståndsvariabler.

Tillståndsvariabler representerar systemets tillstånd och beror på systemets tillstånd vid en given tidpunkt. Hur dessa förändras från ett år till ett annat bestäms också av ovan nämnda parametrar.

Beroende variabler.

Beroende variabler är storheter beror av ovan nämnda parametrar och tillståndsvariabler. De kan beräknas ur de ekvationer för flöden och fördelningar som beskrivs i fortsättningen.

Antalet anställda i offentlig sektor beräknas utifrån det antal som den offentliga sektorn har råd att anställa, under förutsättning av budgetbalans.

Genom att beräkna systemets tillstånd för olika tidpunkter med antagna parametrar så kan man se hur de beroende variablerna ändrar sig för en antagen påverkan. Man kan då jämföra ett utgångstillstånd med ett eller flera sluttillstånd. Detta ger möjlighet att beräkna bl.a. inflationen och förändringar i inkomstfördelningen.

De ekvationer som ingår i beräkningsmodellen beskrivs i en särskild bilaga. Där återfinns också beräknade tabeller och diagram.

Simulering

Simulering har gjorts med variation av en parameter i taget medan de övriga hållits konstanta. Resultatet redovisas i särskild tabellbilaga.

Som utgångsläge har valts ungefär de förhållanden som rådde år 1993, med data hämtade från Statistisk årsbok 1996. Jag har dock inte fått alla summorna att stämma överens riktigt, delvis beroende på att data hämtade från olika tabeller inte är jämförbara, delvis på att jag inte forskat tillräckligt djupt i hur de olika storheterna definieras. Storleksordningar bör dock vara riktiga.

Jag har dessutom varit tvungen att slå ihop vissa delar av data och försumma andra, därför att jag inte har med alla betalningsströmmar i min modell. Det saknas t ex subventioner till företagen, företagens vinster, arbetsgivaravgifter, sparande och investeringar, export och import.

Sammanfattning av resultatet

Resultatet av simuleringarna sammanfattas i följande tabell. Tabellen anger i vilken riktning arbetslösheten, realinkomsterna, inflationen och realvärdet av BNP ändrat sig vid variation av just den parameter som är angiven för raden. Första raden anger till exempel förändringarnas riktning när enbart den dagliga arbetstiden minskas medan de indirekta skatterna och övriga parametrar är konstanta.

Varje rad i tabellen motsvarar fyra sidor i tabellbilagan. Där kan mer detaljerade data hämtas för varje särskilt fall. En sammanfattning finns i bilaga 2 till denna rapport.


Åtgärd
Arbetslöshet
Realinkomst

Priv. Off. A&P
Inflation
BNP

realvärde
Arbetstidsförkortning
­
­ ­ 0
0
+
Ökade indirekta skatter
­
­ ­ ­
+
+
Ökade direkta skatter
­
- - -
0
+
Produktionsökning
­
0 0 0
0
+
Produktivitetsökning
+
+ + +
­
-
Ökad lön för privat anställda
­
0 - ­
+
+
Ökad lön för offentligt anställda
+
0 + 0
0
-
Sänkt ersättning till arbetsl. o pension
­
0 0 ­
0
+
Alla löner och ersättningar höjs lika
0
0 0 0
+
0

Teckenförklaring:

Priv. = privat anställda, Off. = offentligt anställda, A&P = arbetslösa och pensionärer.

Arbetslöshet minskar för ­ , oförändrad för 0, ökar för +

Realinkomst minskar för ­ , oförändrad för 0, ökar för +

Inflation, BNP minskar för ­ , oförändrad för 0, ökar för +

Arbetstidsförkortning. Samma antal arbetstimmar förutsätts utföras av ett större antal människor till oförändrad timlön. Kostnaden för att producera samma mängd varor som förut blir således oförändrad och det ger i sin tur ingen inflation. Ersättare måste anställas inom både privat och offentlig sektor. Det minskar kostnaderna för arbetslösheten och det kan anställas ännu mer människor inom den skattefinansierade sektorn. Detta ger ännu lägre kostnader för arbetslösheten osv. De som var arbetslösa kan nu efterfråga mer varor än innan och de som hade arbete innan reformen får avstå konsumtion, dvs får lägre realinkomst.

Jag har i min modell förutsatt att normen för hel arbetsdag minskas och räknat som om alla jobbar heltid. Eftersom endast 65 % av alla jobbar heltid så behövs ungefär dubbla sänkningen av arbetstiden för att ge den i tabellbilagan beräknade effekten. Se bilaga 3. I SOU 1996:145 sid 302, Arbetstidskommitténs betänkande, så ges en uppskattning om hur en arbetstidsförkortning kommer att fördelas mellan nyanställningar, produktivitetsförbättring etc.

Ökade indirekta skatter. Av tabellbilagan framgår att den offentliga sektorn får mer pengar så att fler kan anställas där. Observera att antalet anställda inom offentlig sektor räknas som det antal som man har råd att anställa, inte efter hur många man behöver anställa. Antalet i den privata sektorn är oförändrat därför att både produktion och produktivitet inte ändras i detta scenario. Antalet arbetslösa minskar därför att de får anställning inom offentlig sektor. När antalet arbetslösa minskar så ökar hushållens totala och genomsnittliga inkomster. Eftersom de skall dela på samma varumängd som förut så minskar de enskilda individernas realinkomster. De som får arbete kan dock glädja sig åt en ökad realinkomst eftersom de flyttar till en grupp med högre inkomst. Inflationen blir positiv eftersom de indirekta skatterna läggs ovanpå ett konstant faktorpris för varorna. Dessa har ju samma volym som förut och tillverkas av samma antal människor som får oförändrad lön.

Ökade direkta skatter. Fler kan anställas inom offentlig sektor och arbetslösheten minskar.

Det uppstår ingen inflation men köpkraften minskar hos de som redan har arbete. I gengäld ökar köpkraften hos de som får arbete så att den totala konsumtionen av privat producerade varor och tjänster förblir densamma. BNP ökar eftersom den skattefinansierade produktionen ökar.

Produktionsökning. Det går åt fler anställda för att producera mer varor vid samma produktivitet. Eftersom de har samma lön som tidigare så blir priset för varorna oförändrat, dvs man får noll i inflation. Arbetslösa får arbete i privat sektor och kan betala mer skatter. Tillsammans med minskade kostnader för arbetslösheten så kan ytterligare människor anställas inom offentlig sektor.

Produktivitetsökning i privat sektor. Det går åt färre anställda för att producera samma mängd varor. De som ej behövs blir arbetslösa. Eftersom det kostar mindre att producera samma mängd varor så blir inflationen negativ. För de som behåller sin lön så uppstår en reallöneökning eftersom priset på varorna sjunker. Skattebasen minskar emellertid. Det gör i sin tur att den offentliga sektorn kan anställa färre osv. Produktionen inom den offentliga sektorn minskar. BNP minskar både på grund av sänkta priser på varor och privata tjänster och på grund av lägre offentlig produktion.

Ökad lön för privat anställda. Skattebasen ökar och fler kan anställas inom offentlig sektor. Arbetslösheten minskar. Inflationen gör att löneökningen för de privat anställda äts upp helt och hållet (luft i lönekuvertet). De som har arbete inom offentlig sektor, arbetslösa och pensionärer får försämrad köpkraft. Den köpkraften sugs upp av de som får arbete inom offentlig sektor. Slutresultet blir paradoxalt nog oförändrad köpkraft hos privat anställda, medan det sker en omfördelning bland övriga medborgare. BNP ökar realt i offentlig sektor.

Ökad lön för offentligt anställda. Färre kan anställas inom offentlig sektor och arbetslösheten ökar. Den privata sektorn berörs ej.

Sänkt ersättning till arbetslösa och pensionärer. Skatteinkomsterna kan stanna inom den offentliga sektorn som kan anställa fler. Arbetslösheten minskar.

Alla löner och ersättningar höjs i samma proportion. Detta ger enbart inflation.

Hur giltig är modellen?

Man kan nu fråga sig om de förändringar som modellen förutsäger verkligen kommer att inträffa. Det gör de troligen, men inte i lika hög grad som beräknat. Det finns en allmän lag som säger att "om ett system i jämvikt utsätts för en störning så kommer systemets jämvikt att förskjutas så att störningen motverkas". Den gäller inom kemin och erfarenheten säger att samma sak gäller för ekonomin.

Modellen tar bara hänsyn till rena budgeteffekter, dvs hur mycket pengarna räcker till. Som redan nämnts ovan, ingår inte företagens vinster, subventioner till företagen, arbetsgivaravgifter, sparande och investeringar, export och import. Ej heller ingår att benägenheten att anställa folk ökar om de direkta skatterna sänks. Dessa betalningsströmmar och effekter är troligen mindre betydande, matematiker kallar det termer av andra och tredje ordningen.

En orsak till att förändringen inte blir så stor som beräknat kan vara att det samtidigt inträffar en förändring i en annan parameter. Företagen kan t ex välja att låta bli att anställa folk för att ersätta alla förlorade eller "lediga" arbetstimmar vid en arbetstidsförkortning. Då uppstår en rationalisering (produktivitetsökning) ty färre arbetstimmar går åt för att tillverka samma antal varor. Denna korskoppling är inte lätt att kontrollera men kan i viss mån motverkas genom mindre skatt på arbete. Företagen kan sedan välja att sänka priserna på sina varor eller att öka vinsterna.

Vad visar den historiska erfarenheten ?

Modellen kan nu användas för att förklara vad som hänt i historisk tid, t ex från 1950 och framåt. Olika parameterändringar kan inträffa samtidigt och eftersom den enkla modellen är linjär så kan man lägga ihop resultaten från de olika parameterförändringarna och få den sammanlagda förändringen.

Perioden mellan 1950 och 1970. De tekniska framstegen gav en ständig produktivitetsökning. Produktionen ökade i motsvarande grad och arbetslösheten var låg. Detta skulle tillsammans ha gett en negativ inflation men samtidigt höjdes alla löner så inflationen var ändå positiv.


Inträffad förändring
Arbetslöshet
Realinkomst

Priv. Off. A&P
Inflation
BNP

realvärde
Produktionsökning
­
0 0 0
0
+
Produktivitetsökning
+
+ + +
­
-
Alla löner och ersättningar höjs lika
0
0 0 0
+
0
Summa
0
+ + +
0/+
+

Med denna enkla addition så ser man att arbetslösheten var oförändrad, realinkomsten ökade

och inflationen var konstant låg. Det exakta slutresultatet beror naturligtvis på i vilka proportioner som man adderar de olika effekterna, men resultatet pekar ändå i rätt riktning.

Perioden mellan 1970 och 1990. Produktivitetsökningen fortsatte men produktionen ökade inte i motsvarande grad. Antalet anställda inom industrin minskade, Det fanns fortfarande utrymme för att höja de direkta skatterna så fler människor kunde anställas inom offentlig sektor vilket gjorde att arbetslösheten var fortsatt låg. Lönerna fortsatte att öka.


Inträffad förändring
Arbetslöshet
Realinkomst

Priv. Off. A&P
Inflation
BNP

realvärde
Ökade direkta skatter
­
0 0 0
0
+
Produktionsökning
­
0 0 0
0
+
Produktivitetsökning
+
+ + +
­
-
Alla löner och ersättningar höjs lika
0
0 0 0
+
0
Summa
0
+ + +
+
+

Således fortsatt låg arbetslöshet, stigande realinkomst och en fortgående inflation. Eftersom

produktivitetsökningen var större än produktionsökningen inom privat sektor så blir i detta

fall två ­ och ett + för arbetslösheten i stort sett noll.

Perioden mellan 1990 och 1996. De direkta skatterna var nu uppe i en nivå så att det var politiskt omöjligt att fortsätta höjningarna. I stället gjorde man tvärt om och sänkte skatterna. Detta gav ett gigantiskt budgetunderskott och man började att minska antalet anställda inom offentlig sektor samtidigt som antalet anställda inom industrin fortsatte att minska.


Inträffad förändring
Arbetslöshet
Realinkomst

Priv. Off. A&P
Inflation
BNP

realvärde
Minskade direkta skatter
+
+ + +
0
-
Produktionsökning
­
0 0 0
0
+
Produktivitetsökning
+
+ + +
­
-
Summa
+
+ + +
­
0

Således två + ger en gigantisk arbetslöshet, samtidigt som inflationen minskar. Vi har ju nu

den lägsta inflationen på mycket länge.

Hur blir framtiden?

Hur ska vi nu komma till rätta med arbetslösheten? Det kanske går att välja på menyn av åtta parametrar ovan? Mitt förslag är:


Åtgärd
Arbetslöshet
Realinkomst

Priv. Off. A&P
Inflation
BNP
Arbetstidsförkortning
­
­ ­ 0
0
+
Ökade indirekta skatter
­
­ ­ ­
+
+
Produktionsökning
­
0 0 0
0
+
Produktivitetsökning
+
+ + +
­
-
Summa
­
­0? ­0? ­0?
0
+

Genom att välja tre ­ för arbetslösheten så kan effekten av ett + för produktivitetsökningen motverkas. Eftersom man har tre möjligheter att minska arbetslösheten så kan man välja en lämplig blandning som inte spär på inflationen.

Genom att successivt höja de indirekta skatterna så kan man utnyttja den produktivitetsökning som sker inom den privata sektorn till det allmännas fördel. Som det nu är så försöker företagen öka sina vinster i stället. Det borde vara så att den vinst som vi gör av att kunna tillverka varorna för vårt konsumtionsbehov med färre arbetstimmar i stället används till allas vår välfärd. Det vi i dag räknar som välfärd kommer till stor del från den offentliga sektorn, t ex barnomsorg, utbildning, sjukvård och åldringsvård.

Jag har gjort ett exempel som jag kallar Kombinationsfall 1, se bilaga 2. Arbetslösheten är praktiskt taget utplånad och de direkta skatterna har till och med sänkts något. De indirekta skatterna är oförändrade. Inflationen blev -2,8 % så det finns utrymme för ytterligare löneökningar utöver de 3-4 % som jag antagit i exemplet. Den dagliga arbetstiden sänks till 7,1 timmar per dag i genomsnitt, vilket kanske betyder 6,5 timmar per dag för de heltidsarbetade. Ju kortare arbetstid för heltid, ju fler deltidare blir heltidsarbetande. Se bilaga 3.

Hur bråttom skall vi ha?

Reformerna måste smygas in långsamt, annars är det risk för att man startar svängningar i det ekonomiska systemet som kommer i takt med konjunkturväxlingarna. Det kan få helt oanade följder som ingen kan förutse. Jag skulle tro att en lämplig övergångstid är ungefär fem år med ett delsteg varje år.

En lång övergångstid har många fördelar. Man kan utan vidare behålla timlönen vid t ex en arbetstidsförkortning. Om arbetsgivarna inte anställer i den grad som motsvarar de "lediga" arbetstimmarna så ger detta samma verkan som en produktivitetsökning. I första vändan ger detta en ökad vinst till företagen men kan sedan vid de årliga löneförhandlingarna tas ut i form av ökad lön (om den inte ger lägre priser på produkterna). Om man höjer momsen (på industriprodukter) så kan det göras i små steg som håller jämn takt med produktivitetsökningarna. Då erhålls heller ingen inflation. Annars kan man kanske tåla en något ökad inflation under övergångstiden.

En lång övergångstid ger också möjlighet att samordna med övriga EU-länder. Man hinner skaffa sig erfarenhet av reformen och man får tid att forska på hur systemet verkar. Den politiska processen hinner komma igång, argumenten kan penetreras i EU-kommissionen och övriga EU-länder kanske kan genomföra samma reform, om än med någon eftersläpning. Spänningarna med olika momssatser i olika länder minimeras vilket leder till att gränshandeln och fusket med moms också blir mindre.

Hur skall arbetstiden förläggas?

Arbetstidsförkortningen bör genomföras som en kortare arbetsdag med bibehållen timlön. Det är bara på detta vis som man får massverkan och motiv för arbetsgivarna att verkligen anställa mer folk. Arbetsgivarna vet att det är en långsiktig lösning och inrättar sig därefter. Det är också bara på detta vis som man får ökade resurser till den offentliga sektorn. Sjukhusen och åldringsvården går ju på knäna. Där finns massvis med viktiga arbetsuppgifter som inte blir utförda just nu. Ett friår med arbetslöshetsersättning (och samtidig vikariatsanställning av en arbetslös) är bra för de personer som vill ha det så, men det ger ungefär samma verkan som pappaledigheten. Omfattningen blir liten och det tillför inga pengar till statskassan. Därför kan man ej heller sänka den faktiska arbetslösheten på så vis.

Det finns en annan politisk aspekt på att minska arbetslösheten. Man får en ökande knapphet på arbetskraft som förskjuter makten på arbetsmarknaden. De anställda vinner på arbetsgivarnas bekostnad. Då är det inte lika kritiskt med turordningsregler etc i arbetsrätten. Antalet uppsägningar kommer att minska och i de fall där folk ändå måste sägas upp så är det lättare att få jobb i en annan bransch.

Slutord

En modell över makroekonomin har visats stämma väl med historiska erfarenheter. Den ger också en anvisning om hur man skall komma till rätta med arbetslösheten i framtiden.

I ett snävt perspektiv så är pengarna ett nollsummespel, den enes utgift är den andres inkomst, den enes tillgång är den andres skuld. Staten äter inte pengar, det som kommer in i skatt blir så småningom någons lön för vilken denne kan köpa varor på marknaden. Vad som verkligen betyder något för samhället som helhet är dess samlade reala produktion. Det som betyder något för individerna är hur denna produktion fördelas, dvs hur köpkraften är fördelad.

I ett vidare perspektiv så kan man ana en dualism mellan arbete och pengar. Pengar skapar arbete och arbete skapar pengar. De två ekonomiska kretsloppen, det privata och det offentliga, bidrar båda till produktionen och det ena föder det andra. Källan för arbete finns hos folket, källan för ökning av penningmängden finns hos Riksbanken. Näringslivets och det offentligas uppgift är att få varje kretslopp att utföra sitt värv på bästa sätt.

Till slut står vi inför ett moraliskt dilemma: "Skall vi dela med oss av vårt överskott?" eller "Skall vi dela med oss trots att vi inte anser oss ha något överskott?". Om vi inte vill dela med oss så får vi nog behålla arbetslösheten.

Lästips

Jag ger här ett antal litteraturreferenser. De har inte direkt använts till rapporten men utgjort bakgrundsmaterial och inspirationskälla.